Tjugofyra välbärgade år.

Ja, det är vad jag idag har innanför västen. Mycket livskvalitet, en del livserfaranhet, knappt någon arbetslivserfarenhet och samtidigt en blottad novis på vissa områden. Läckert när man tänker på det faktiskt.

Det är inte bara min dag idag utan en dag för alla som går i gång på att hålla jorden i trim. Moder jords personliga tränare, allas vår Al Gore var och höll låda på skolan idag. Även om mitt födelsedagsfirande hamnar lite i skuggan av detta, så är inte jag sämre än att jag kan låta honom ha sin föreläsning i fred. Ädelt, Martin!



Rörd till tårar är att ta i, men jag blev själaglad när min kompis överraskade mig i skolan med en alldeles egen hembakt kaka. En god kaka blir man aldrig för gammal för. Inte ens på en tisdag.

Snart kommer Jeppe på besök, då ska vi prata svenska!

Mogendans,
Martin

Vår vår. Vår alldeles egna vår.

I dag har jag varit varit väldigt glad över våren i denna stad. Jag har suttit ute och solat mina kinder och bara frusit lite. Det är bra. Jag tycker det är konstigt att man hinner glömma, förundras, vänja sig och glömma igen. När det gäller vädrets skiftningar alltså. Liksom, man blir ju alltid lika förvånad varje år våren ger långfingret till vintern och stjäl hela showen. Om någon dag ska jag nog unna mig en glass på torget. Jag gillar våren och jag gillar när trottoarens grus knastrar under sulan.

När det inte knastrar under sulan så skriver jag förmodligen några rader om The Cod Wars. Mina studier håller mig sysselsatt så det räcker. Men, att hänga läpp för det vore helt klart fel. Det är bara några veckor kvar nu, sen är jag en fri man en hel sommar. En sommar som det förmodligen kommer knastras en del under sulan.

Jag har tur som har penna och papper, ni har tur som har mig.

Reykjavik stad - it's in my jeans,
Martin

Du håller liv i mitt Rain Man-hjärta

I oktober förra året hamnade jag på en fest i Svenska Grammofonstudion, anordnad av klädmärket Diesel. Alla var mycket noga med att inte äta för mycket av gratismaten men drack desto hellre av gratisdrickan. Ebbot spelade skivor och ett rockband som skiter i allt spelade för den välklädda publiken. Sedan gick det chartrade bussar in till den där hypade båten där alla tänkte:
- Någon här måste ju gilla den monotona musiken, så då låtsas jag också göra det.
DJ:s som gjort sig namn på både klubbar och bloggar trängde sig före vid bardisken, viftande med sedlar. Nonchalanta nöjesskribenter rörde sig hemtamt i lokalen. I toalettkön träffade jag en bekant. Han presenterade mig för sin vän. Sin vän Håkan.

Runt omkring bordet där han satt stod en massa människor som låtsades som ingenting. De brydde sig absolut inte om att Håkan Hellström satt och var full på en båt vid Avenyn. Vi i landets andra stad är så världsvana, så blasé. Vi har varit i New York precis som stockholmarna och vi har knarkat med Timo Räisänen och legat med någon i Broder Daniel. Eller så är vi för gamla; inte ens Kent i en hotellbar gör oss upphetsade längre. Så jag och Håkan hälsade och kallpratade kort och jag låtsades som ingenting. Jag stod där och låtsades inte om att jag kan alla låttexter. Jag sa inte något om att ramla dåliga gator fram eller att gå ner sig på klubben på Magasinsgatan och jag låtsades inte om sommarkvällen för några år sedan då han spelade på fel sida älven. Då när kvällssolen reflekterades i Masthuggsbergens fönster och han avslutade konserten med att säga att nu när vi går av scenen kommer en av världens bästa låtar och The Tracks Of My Tears med Smokey Robinson & The Miracles dånade ut över vattnet. Nej, ingenting av spänning eller storhet skönjdes i mitt stenansikte. Men när jag gick hem den kvällen var det med lätta steg.

Håkan Hellström, innerligt hatade och älskade människa, som liksom blaskornas horoskop talar till det allmänmänskliga hos bedrövade individer. Får människor från Jönköping och Örebro att känna att texter om Allén, Vasastan och Långedrag handlar om dem. Ty alla har sina gator, sina inmutade bostadsområden och sina tonår. Får andra att skriva listor över saker de hatar. Hammerfall, hiphop, Håkan Hellström. Han gnäller, han stjäl.

Håkan har tagit ytterligare ett steg bort från sambapopen och ännu ett steg närmare gubbrocken, med dess påflugna och bredbenta gitarrer, lätt böjda knän och bluesiver. Närmar sig svenska institutioner som Eldkvarn och mastodonter som Bruce Springsteen med nästanrock som Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, men vågar sig ut på okänd mark med Temptations-soulen i Kär i en ängel. Solsken på en molnig dag. Han sjunger om sin flicka.

Tro och tvivel, om 1994, om olyckligt ovetande ungdomars framtida lidande och med raden min lille son, ler mot manshororna, när vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrkan, tillhör det bästa han någonsin gjort. I skarp kontrast, bottennappet Zigenarliv dreamin’.

Nytt blandas med återanvänt, precis som förr. Blödande vackra Försent för edelweiss var b-sida till Klubbland när det begav sig, liksom Här kommer lyckan för hundar som oss en gång i tiden var b-sida till En vän med en bil. Det lånas friskt från The Clash i De fyra årstiderna, Florence Valentin lär framöver ilsket hävda att de var först, och singeln För en lång lång tid är en svenskspråkig version av Tapeflys Canine Prey, ursprungligen avsedd för 2002 års Det är så jag säger det.

I Göteborgs-Posten kallas Håkan Hellström för hemmasonen. I april fyller han en ishall och på internet fyller han forumen med åsikter. Ibland är det omöjligt att vara diplomatisk. Äntligen känns musik igen.

Agnes Arpi

Nej, det där var alltså inte mina ord. Men, skivan är bra. Jag har haft en glad påsk. Om den kanske jag berättar snart. Hästar, hamnar och sälar hade jag då berättat om.

Martin

Thailändsk karaoke och bra chablis

Mitt liv flirtar med kontrasterna. Jag gillar det. Livet och flirtandet.


Jag har denna vecka försökt hitta den perfekta balansen mellan bohemiskt konstnärsleverne och fashionabelt storstadsliv (nåja...).


För första gången i mitt liv har jag målat på riktig duk och jag känner att jag har hittat rätt. Jag har kommit i hamn. Jag är fruktansvärt nöjd med resultatet och antagligen kommer Sotheby's och Christie's slåss gula och blå om tavlan när jag lämnar Island.

För att få lite distans till allt mitt skapande, var jag inte helt svår när jag blev medbjuden till designhotellet 101 Reykjavik på lördagen. Känns lagom dekadent att runt lunchtid sippa i sig en flaska bättre chablis till en kostnad av en halv månadshyra. Tack för det, studentliv!


Nästa kontrasterande u-sväng utgörs av kvällens pitstop på den underliga karaokebaren. En medelålders dam sjöng yesterday, en polsk lättklädd sjöng något polskt örhänge, men jag fastnade mest för de thailändska textraderna. Är det något som är exotiskt på Island så är det detta.





Tack och hej!

...

Det är en viss sak i denna stad som är mycket märklig. Och det slår mig varje morgon jag går till skolan. Det jag tänker på är ett vanligt övergångsställe med röd och grön gubbe. Oj, vad spännande tänker ni säkert. Så rysligt spännande är det inte, men jag funderar ändå över det.

Börjar jag gå precis när det är grönt och går det snabbaste jag kan (snabbaste gången, inte något småjoggande) så hinner den gröna gubben börja både låta och blinka frenetiskt innan jag är över på andra sidan.

Jag är ju ung och frisk, men tänk om jag vore gammal och halt?

Så hade det inte varit i Sverige. Jag saknar Bregott och en stat som tänker på mitt bästa.

Höj skatten och sänk farten!

I like my new bunny suit, when I wear it I feel cute

Under min dagiskarriär vet jag att det förekom att pojkarna låtsades svimma för att på något sätt appellera till flickornas moderskänslor. Jag har aldrig någonsin svimmat, men alltid romantiserat det en aning. Tills igår.

Jag gick till badet och satte mig i den varma utomhuspoolen. Efter en stund så kom en kanadensisk vän till mig och berättade att jag hade varit omtalad i kanadensisk radio. Hon är någon form av frilansare och gör en islandsrapport i veckan. Jag blev så klart oerhört imponerad eftersom jag numera inte bara har gjort mig ett namn på Island utan även i Kanada.

Hur som helst så blev jag kvar i den varma bassängen i säkert två timmar innan jag kände att det var dags att gå hem. Jag reste mig ur badet och började gå mot omklädningsrummet. När min normalt goda syn började flimra till och rocka svartvitt i stället för fullt färgschema började jag bli lite tveksam. Inte nog med det, nu var det dags för nästa sinne att få sig en törn. Hörseln började ge vika och det kändes som om det inte riktigt var perfekt mottagning.

Jag lever ju idag och jag svimmade inte ens, men tänk vad lite värme kan göra.

Nuförtiden har jag inget romantiskt skimmer över svimmandet utan söker appellera till moderskänslor på annat vis.

Mina vänner, rätta nu in en kanadensisk kanal så känns världen mindre.

Kärlek, guld och myrra,
Martin på Island.

Mer än mycket torkad fisk

Nu har alltså halva redaktionen lämnat för nya uppdrag och det är inte utan att det är lite tomt till höger om mig här. Jag tar över vid rodret och gör mitt bästa för att på egen hand styra journalistikskeppet i hamn. Bloggen drivs vidare i samma anda och kommer självfallet även i fortsättningen att ställa sig partipolitiskt obunden.

Den här helgen har varit som ingen annan. Till stor del på grund av bekantskapen med den nyinflyttade grannen. Jag vet inte var eller hur jag ska börja. Och jag vet inte hur jag med rättvisa ska kunna ge er personporträttet. Jag måste samla lite qi, men jag återkommer helt klart i saken.

Isabella, tack för den här tiden.

/101 Reykjavik, Martin