Det här med hemlängtan har för mig alltid varit ett stort problem. Jag var redan tidigt ett sådant barn som man gärna inte bjöd in att sova över eftersom jag, då tänderna var borstade & pjamasen var på, stod med rödgråtna ögon och hulkade fram att jag ville hem. Nu. Ring. Mamma! Detta beteende växte jag visserligen ifrån (nåja, mer eller mindre) men min tid här på Island har gjort att jag återupptäckt platser som uppenbarligen måste betyda mycket för mig då det liksom hugger till inom mig när jag tänker på dem. Problemet är att jag verkligen inte förstår varför jag längtar efter vissa platser. Exempel:
- Snoddas. Det är helt sjukt att jag saknar ett gatukök (ja, bara det är sjukt nog) i utkanten av Linköpings mindre fashionabla kvarter. Är det stekoset? Är det arbetstempot? Är det kundkontakten? Jag vet verkligen inte.
- Simhallen. Jag har inte varit där på.. 4 år men ändå så finns det stunder här då jag skulle göra vad som helst för att få känna doften av clor igen.
- Muséet. Ja, just nu känns det som att jag inget hellre vill än att tassa runt där inne & titta på oviktig konst men varför skulle jag vilja det? Egentligen?
- Lunchrestaurangen hos Cloetta i Ljungsbro. Går att likna vid precis vilken lunchrestaurang som helst av sorten "inte så bra mat, men det duger" och varför jag hellre vill vara där än här ibland är ett mysterium även det.
- Maxi. Detta ifrågasätter jag dock inte så mycket. Jag gillar Maxi.
- Linköpings universitet. Jag är inte student, jag har alltså inget att göra där, så detta är också väldigt konstigt. Väldigt konstigt.
Jag vet inte men det är något med dessa platser som berör mig. Kanske står de för någon sorts trygghet som jag inte riktigt lyckats etablera här än eller kanske så är jag bara helt ute och cyklar när det gäller hemlängtan. Lyckligtvis är den aldrig så pass stark att jag skulle byta Reykjavik mot Snoddas på sekunden, men hade jag kunnat vara på två platser samtidigt... då hade det nog varit annorlunda.
Adjöken sa fröken!
101 Reykjavik, hon den hemkära
2 kommentarer:
Jag önskar att det var Martin som hade skrivit detta men det hade väl varit för kul.
haha... jag kan väl också vara blödig och riktigt godhjärtad? ibland kan jag tänka tillbaka på allt fint jag varit med om i linköping. Sen går jag och badar för att glömma.
Skicka en kommentar